Gammal vänskap som aldrig blir gammal

vänskap

Jag var i Stockholm i helgen. Jag ska också vara helt ärlig och säga att jag var lite lätt oroad efter attentatet där. En av mina kompisar säger att hon vägrar låta det styra hennes liv. Hon har så klart rätt. Men jag kan inte bara koppla bort det. Det finns i mig på något sätt nu.

Hur som helst,jag tog mig i kragen och lät inte rädslan dikterera villkoren för mitt liv. Jag skulle upp till en av mina bästa vänner. Det var längesedan vi hade en helg bara vi två. Ofta åker jag upp med barnen eller så kommer hon ner till Skåne för att hälsa på. Vi har känt varandra längre än vad jag vill medge, för det känns inte som om vi är så mycket äldre än när vi träffades för första gången. Vi känner varandra utan och innan och det finns nog ingen, förutom kanske någon till som känner till alla mina mörka hemligheter. Ja, jag har många.

Vi har blivit vuxna tillsammans och trots att jag fick barn långt innan min hjärna var i kapp med min ålder, har hon alltid varit mer vuxen än jag. Hon himlade med ögonen och skrattade så hon grät när jag en gång befann mig på date, som jag inte visste var en date. Hon har ibland en blick, som i bland säger att hon tycker att jag ska skärpa mig. Men, det viktigaste, när jag faller, fångar hon. Alltid. Utan frågor och utan att döma. Vi har skrattat, gråtit och skålat. 

Hon är en mycket bättre vän än vad jag är. På rikitgt. Jag har många gånger varit så upptagen av mina egna bekymmer att allting annat glömts bort. Eftersom jag tenderar att befinna mig mitt i stormens öga minst ett par gånger om året, är det lätt att jag ibland skärmar av.

Sedan är det också det som är fantastiskt med en bra vänskap, att den kan tidvis befinna sig på olika plan. Jag ska inte ljuga, småbarnsåren och skilsmässor är rätt så krävande. När man då inte har vardaglig kontakt är det lätt att glömma det som är viktigt.

Men vi har en bra balans nu, vi är båda mentalt på samma plan. (Nåja nästan) Vi hade en fantastiskt helg. Denna människa som fortfarande är mycket mer vuxen än jag, och som i fredags började med att himla med ögonen. “Men Caroline, igen?”

Jag har blivit vuxen med denna kvinna. Ironiskt nog tyckte vi inte om varandra i början. Hon är tystlåten och well, jag? Not so much. Men vi hittade styrkan i varandras olikheter. Många gånger när jag ska göra någonting och min hjärna hinner tveka en millisekund (vilket inte är ofta) ställer jag mig själv frågan, vad skulle hon göra? Antagligen helt tvärt emot det jag vill göra.

Men hon lärt mig att tro på mig själv och min egen förmåga, att värdera mig själv högre än vad jag har gjort många gånger och finnas där. Alltid. Tänk så fantastiskt egentligen att när vi ses själva, bara vi två, återgår vi till tonårens svunna tid och det känns som om ingenting har förändrats. Fast allting har det. Förutom en sak, hon är fortfarande den mest eftertänksamma av oss två.

friendship

Du kanske också gillar

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *