Vänskap och avundsjuka

kvinnlig vänskap
foto: attvaranågonsfru

Häromdagen pratade jag med mina kloka kollegor om vänskap. Vi pratade kvinnlig vänskap och om att kunna avundsjuk på ett bra sätt. När man inte är missunnsam men ändå önskar att man hade det som ens vän har.

Jag sa att det där är så tabu att prata om högt. Att vara avundsjuk, för det klingar så illa. Jag kopplar nämligen avundsjuka som någonting negativt, som man inte egentligen inte ska känna inför sina vänner.

Men kollegorna höll inte med. Visst kunde man vara avundsjuk på sina vänner utan negativa känslor kopplade till det? Vad säger ni läsare, har ni varit avundsjuka på era vänner någon gång?

Jag är faktiskt sällan avundsjuk på mina vänner. Men när jag gör det har det i princip alltid med resande att göra. Jag älskar att resa och önskar att jag kunde resa obegränsat när jag ville. Det kan jag vara avundsjuk på, vänner som reser mycket. Men inte på ett sätt som är missunnsamt, utan mer som att packa ner mig också.

Vi gick djupare in i  temat vänskapsrelationer och rotade runt lite.

Jag har än så länge inte lyckats att hålla ihop mina romantiska förhållanden riktigt, men desto längre har mina vänskapsrelationer hållit.

Jag har vänner jag har känt mer eller mindre hela mitt liv och jag mina vänskaps relationer är oerhört viktiga för mig. Jag är fortfarande god vän med M, som jag har känt sedan vi var 6 år gamla. Naturligtvis har inte vänskapen alltid varit statisk. Går ju upp och ner. Man bor utomlands, befinner sig i olika faser, men för mig är det just det som definierar en fin vänskap. Att man kan vara ifrån varandra, men ändå alltid ha varandra.

Under årens lopp har det försvunnit en del vänner, man glider ifrån varandra. Ibland är det jag som inte velat, ibland är det jag som försökt, tills man förstår att den andra inte är så intresserad längre. Det är ju sällan man explicit gör slut med en vän.

Ibland inser man också att det enda som knyter ihop en vänskap är det faktum att man känt varandra länge. Men ingenting annat egentligen.

Jag har också lärt mig att i nöden prövas vännen. Det är inte alla som orkar stå vid ens sida när det krisar. Den tycker jag är jobbigast, för det blir dubbel sorg på något sätt då. Det är inte bara krisen i sig man måste hantera, men även en sorg över vänner som man trodde man hade.

Vid min första skilsmässa var det en del vänner som rök med, och den delen kändes nästan lika jobbig som skilsmässan i sig. Men så är det, det beror på vad man har för kapacitet själv i den situationen.

Men att fira 28, 15 och 11 års jubileum i år är inte fy skam!

kvinnlig vänskap

 

 

Du kanske också gillar

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *