There is method in my madness

När man är två i familjen med adhd, kräver det sin planering. Planering, som dessutom är någonting av det svåraste som finns för någon med adhd. Alltså inte planeringen i sig själv. Men att hålla sig till den och framförallt komma ihåg den.

Jag har tre olika kalendrar jag skriver in allting i. Varav en är en digital variant, där jag ställer in  påminnelser. Men ändå lyckas jag alltid glömma en tandläkartid, en lunch eller en utflykt med matsäck. Det är för impulsen att tacka ja till allting jag tycker är roligt ovanpå allt som måste göras är större än tidens realitet. Vilket då kan bli lite problematiskt när två stycken lider av samma sak.

Tur är väl att min tweenie än så länge inte bestämmer sin egen planering. Men däremot ska läxor, mat, kompisar och aktiviter planeras in. Som vanligt planerar jag det jag tycker är roligast först. Mat. Jag älskar att laga mat. Men eftersom det lätt blir ett stressmoment som förstör min glädje så ser jag till att jag ändå för utrymme för min passion. Jag gör ofta maten kvällen innan. Då hinner jag pyssla i köket, med hörlurarna i öronen.

Men sedan kommer morgonen och oavsett när jag vaknar så vet jag inte vad som händer med tiden. Den tycks rinna iväg och vi är alltid stressade och sena. Jag vet, jag vet, struktur. Men det är inte himmelens lätt att skapa strukturer för mina barn, när det är någonting jag själv inte är så duktig på.

En annan sak som är himmelens rolig är konsekvens. Ärligt talat hade jag fått 1 krona, endast 1 krona för varje gång någon har sagt till mig att: ”Caroline, du måste vara konsekvent. Barn mår bra när man är konsekvent.” Så hade jag på riktigt utan att överdriva varit till hälften miljonär. Det blir dubbla kronor med två barn. Hur är man konsekvent? Jag är ombytlig, väldigt ombytlig. Det är en av anledningarna varken jag eller min stora vandal är de lättaste att leva med. Vi kan vakna och tycka att i eftermiddag gör vi detta, eller äter detta. Men så kommer ju eftermiddagen och då har man inte alls samma lust till det man bestämde på morgonen. Eller så har den ena det och det blir en lite kollision.

Har jag sagt att vi båda starkt ogillar göra för oss tråkiga saker? Tråkiga saker triggar inte belöningssystemet i hjärnan och den där lilla motivationen att göra det som är tråkigt blir så otroligt mycket svårare. Man hittar så klart system som vuxen att komma förbi dem. Men det tar sådan tid och energi.

Så läxor… Jag tyckte om att göra läxor, eller rättare sagt att lära mig nya saker. Min son, han tycker inte läxor är roligt alls. Energin det går åt att tjata om läxorna är förödande. Det går inte att muta heller. Den belöningen är för långt borta i periferin. Han ser inte den. Men läxorna är ju rakt framför honom, och dessa är verkligen ingen belöning. Hur gör jag då? Tjatar, varje dag. Tjatar till den grad att jag är villig att göra hans läxor, bara jag slipper lyssna på mig själv. Vi bryter upp veckans läxor i små, små uppgifter. Några meningar och några tal varje dag. Stryka under viktiga ord i färgglada kulörer.

Vi har tre måsten i vår familj, eller tre saker som alltid är likadana:

1. Vi äter alltid tillsammans, alla måltider om det är möjligt.

2. Läggdags, samma tid varje dag.

3. Läsa innan läggdags för båda vandalerna.

Det har varit på samma sätt alltid. Fungerar det, så känns allting annat överkomligt och mindre kaotiskt. Det är ett sort plus om vi dessutom kommer ihåg att tvätta händerna innan vi äter och kissa innan vi går och lägger oss. Det är ju så tråkigt och tar tid från det som är roligt.

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *