Slåss mot väderkvarnar

väderkvarn

För ganska så exakt ett år sedan vaknade jag upp i min säng och kunde inte gå upp. Min kropp lät mig inte. Det var som om den stängt av. Det hade blivit för mycket för den. Det var som om jag var Don Quijote och slogs mot väderkvarnar.

Jag hade lämnat ett jobb, där det varit väldigt psykiskt påfrestande under en lång tid. På det nya jobbet visade sig ett annat kaos, och jag fick lämna det.

Jag hade dessförinnan hunnit med en allvarlig fotskada, som resulterade i blodförgiftning och ett antal operationer. Sjukskrivning till och från och oron för att förlora eventuella kroppsdelar fanns i bakhuvudet också.

Eftersom allting tenderar att hända samtidigt, så skilde jag mig också under den här perioden och inledde ett nytt förhållande ganska så kort därpå. Vilket av förståligt skäl var oerhört jobbigt. Samtidigt som det fanns någonting nytt och fantastiskt i kaoset också. Mycket förvirrande tid. Jag och barnen flyttade från huset vi bodde i och hittade en lägenhet som vi flyttande in i. Att det var kaotiskt under den här perioden är att uttrycka sig milt.

skåne

Saken är den att en tror inte att en ska hamna där. Det är som med allting annat, det händer andra, men inte mig. Jag hade kraftigt ignorerat alla varningssignaler som kroppen hade skickat ut. Nu i efterhand kan jag se det, men då ville jag inte. Bland annat att min syn höger öga mer eller mindre försvann i perioder.

Min mamma tvingade iväg mig till min vårdcentral och jag fick träffa en väldigt sympatisk och trevlig doktor, som gav mig diagnosen utmattningsdepression. Vardagligt talat heter detta också att gå in i väggen. Detta orsakas av långvarig stress, psykisk stress. Så där var jag. När jag berättade för henne om hur de senaste året varit satt hon och tittade på mig och sa att bara en av dessa saker jag varit med om är ett jätte stress moment för de flesta. Hon sa också till mig att det kommer att ta lång tid att komma tillbaka, det finns inga genvägar. Jag var tvungen att ge det tid.

Men jag ville bli frisk snabbt, såhär ville inte jag må. Jag glömde allting, tappade saker, synen blev kraftigt försämrad, jag kunde inte sova, jag ville helst inte gå ut och jag kunde inte äta.

 

Jag fick gå i terapi och berätta sanningen för omgivningen. Det var tufft. Jag som alltid varit så glad och positiv, ville alltid hitta på saker, orkade plötsligt inte. Jag fick lära mig att säga nej. Att på riktigt säga hur jag mådde, inte bara standard frasen; jo, jag mår bra. Jag förstod inte hur långt ner botten var, förrän jag befann mig där. Det var läskigt.

Ett år senare är det mycket bättre, jag har väldigt bra dagar då tänker att nu är det nog bra. Då hittar jag på allt möjligt och tar igen ”förlorad” tid.  Men då kommer det och biter mig i rumpan och dagen efter är jag helt slut. Men jag har lärt mig strategier, hur jag ska kunna klara av vardagen så stressfritt som möjligt. Jag kan inte gardera mig helt från psykisk stress, men kan eliminera mycket av vardaglig stress.

Jag ser fram emot en spännande höst med nytt jobb och nya utmaningar. Men jag vet att jag måste respektera diagnosen jag fick för ett år sedan, så jag inte hamnar där igen. Men med lite hjälp från mina vänner, ser jag väldigt positivt på det hela.

Friends in Paris

Du kanske också gillar

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *