Barn som märks

IMG_6614.JPG

Jag har ett barn som märks, två faktiskt, men speciellt ett av dem utmärker sig. Han heter stor terror och han har adhd. Ett neuropsykiatrisk handikapp, som bland annat många entrepenörer har. Men även många fängelsekunder. När han är i skolan och i offentliga sammanhang kan man säga att folk generellt koncentrerar sig på sistnämnda. Inte för att han är en liten tjuv, men för att koncentrationen på det negativa överväger det positiva. När barn inte passar in i den förväntade fyrkanten blir allting så jobbigt. Inte för barnet, utan för människor som måste jobba med dem. (läs ironi) Han har med all sannolikhet ärvt detta från sin mor, och därför klaschar vi säkert ofta också. Men det som fascinerar mig i denna skolans värld där det pressas så hårt för att få en diagnos för att de ska kunna hjälpa till. Men det leder till att föräldrar pressas till att medicinera och att skolans värld, trots att enkel google sökning fortfarande inte kan se bortom fyrkanten. Det slutar ofta med att barnet känner att oavsett vad de gör, blir det fel. De kan inte göra någonting rätt. Istället för att fokusera på det dessa barnen är duktiga och intresserade av och dessutom kan hyper fokusera på, läggs det enorm energi på att tala om för dem allt de inte kan. Efter många diskussioner på skolan svarade jag med ett mail där jag skrev: ”Att jag ger mitt barn medicin för sin adhd ska ses som ett redskap, inte som den enda lösningen. Om du har någon som sitter i rullstol och blir skjutsad till en skola utan rampar och andra lösningar hjälper rullstolen då?” Så är det ju. Medicinen dämpar hans symptom, det tar inte bort hans problematik. Självfallet gör jag vad jag kan både innan skolan och efter skolan, men under dagen skulle jag önska att de som undervisar honom skulle se hans fantastiska förmågor också och lyfta honom. Inte bara se allting som jobbigt och avvikande.

Continue Reading

Husdrömmar

IMG_7823IMG_7818IMG_7819IMG_7817IMG_7829

När våren kommer och solen lyser som starkast vill jag ha ett hus. Närmare bestämt en trädgård som jag kan odla i. Jag älskar att peta runt i jorden och se när det frodas. Ogräs och dylikt tycker jag däremot inte om speciellt mycket. Eftersom vi är 7 st som någon gång ska bo under samma tak känns hus som det rimliga alternativet om vi inte ska ha ihjäl varandra. Då känner jag, att ska vi göra en sådan flytt vill jag bo nära vänner som redan bor någonstans där det inte kostar en halv förmögenhet att köpa ett hus. Då blir ut på landet. Det skrämmer mig, lite i alla fall. Jag och landet har historiskt inte varit de bästa av vänner. Men forgive and forget. Har laddat ner hemnets app och blir mer och mer sugen. Kanske är jag redo för ett hus på landet. Med trädgård och växthus och pool och massor av grillfester.

Continue Reading