Slåss mot väderkvarnar

väderkvarn

För ganska så exakt ett år sedan vaknade jag upp i min säng och kunde inte gå upp. Min kropp lät mig inte. Det var som om den stängt av. Det hade blivit för mycket för den. Det var som om jag var Don Quijote och slogs mot väderkvarnar.

Jag hade lämnat ett jobb, där det varit väldigt psykiskt påfrestande under en lång tid. På det nya jobbet visade sig ett annat kaos, och jag fick lämna det.

Jag hade dessförinnan hunnit med en allvarlig fotskada, som resulterade i blodförgiftning och ett antal operationer. Sjukskrivning till och från och oron för att förlora eventuella kroppsdelar fanns i bakhuvudet också.

Eftersom allting tenderar att hända samtidigt, så skilde jag mig också under den här perioden och inledde ett nytt förhållande ganska så kort därpå. Vilket av förståligt skäl var oerhört jobbigt. Samtidigt som det fanns någonting nytt och fantastiskt i kaoset också. Mycket förvirrande tid. Jag och barnen flyttade från huset vi bodde i och hittade en lägenhet som vi flyttande in i. Att det var kaotiskt under den här perioden är att uttrycka sig milt.

skåne

Saken är den att en tror inte att en ska hamna där. Det är som med allting annat, det händer andra, men inte mig. Jag hade kraftigt ignorerat alla varningssignaler som kroppen hade skickat ut. Nu i efterhand kan jag se det, men då ville jag inte. Bland annat att min syn höger öga mer eller mindre försvann i perioder.

Min mamma tvingade iväg mig till min vårdcentral och jag fick träffa en väldigt sympatisk och trevlig doktor, som gav mig diagnosen utmattningsdepression. Vardagligt talat heter detta också att gå in i väggen. Detta orsakas av långvarig stress, psykisk stress. Så där var jag. När jag berättade för henne om hur de senaste året varit satt hon och tittade på mig och sa att bara en av dessa saker jag varit med om är ett jätte stress moment för de flesta. Hon sa också till mig att det kommer att ta lång tid att komma tillbaka, det finns inga genvägar. Jag var tvungen att ge det tid.

Men jag ville bli frisk snabbt, såhär ville inte jag må. Jag glömde allting, tappade saker, synen blev kraftigt försämrad, jag kunde inte sova, jag ville helst inte gå ut och jag kunde inte äta.

 

Jag fick gå i terapi och berätta sanningen för omgivningen. Det var tufft. Jag som alltid varit så glad och positiv, ville alltid hitta på saker, orkade plötsligt inte. Jag fick lära mig att säga nej. Att på riktigt säga hur jag mådde, inte bara standard frasen; jo, jag mår bra. Jag förstod inte hur långt ner botten var, förrän jag befann mig där. Det var läskigt.

Ett år senare är det mycket bättre, jag har väldigt bra dagar då tänker att nu är det nog bra. Då hittar jag på allt möjligt och tar igen ”förlorad” tid.  Men då kommer det och biter mig i rumpan och dagen efter är jag helt slut. Men jag har lärt mig strategier, hur jag ska kunna klara av vardagen så stressfritt som möjligt. Jag kan inte gardera mig helt från psykisk stress, men kan eliminera mycket av vardaglig stress.

Jag ser fram emot en spännande höst med nytt jobb och nya utmaningar. Men jag vet att jag måste respektera diagnosen jag fick för ett år sedan, så jag inte hamnar där igen. Men med lite hjälp från mina vänner, ser jag väldigt positivt på det hela.

Friends in Paris

Continue Reading

Att överleva en skilsmässa

kärlek

Oktober, med september som följer tätt, är då flest par ansöker om skilsmässa. Det finns sällan någonting som tär så mycket på ett förhållande som redan går på reserv batterier, som flera veckor semester ihop. Äntligen är man ledig! Men så blir det inte alls som man tänkt sig. Frustration och ilska tar över och känslan av att så här vill jag inte leva. Jag vill inte leva med dig. Oavsett vad det än är som gör att man till sist inte orkar mer är det inte ett lätt beslut. Det är tungt. Även om ett beslut i sig är en lättnad. Att ett beslut är taget och ångesten över det är slut.

Nu börjar det hårda arbetet med att överleva. Oavsett vem som tog initiativet och vem som till slut sa orden, är det en sorg. Det var ju inte så här det var tänkt. När man stod där och sa ja till varandra. Det är lång process med många känslor. Som man måste igenom. Ibland försöker man  fly ifrån dem på olika sätt. Men gör inte det, de kommer i kapp.

Så hur överlever man den då?

Detta är ju så klart väldigt individuellt. Vad som får en att må bra under en kris. Men för mig var det några saker som gjorde att jag snabbare kom på fötter.

Jag kan inte säga detta nog, men vänner. Fantastiska sådana. Som finns där, alltid. Som kommer med uppmuntran, lojalitet, cigaretter, chips, godis och aldrig någonsin dömer en. Jag fick säga precis vad jag ville, hur hemskt det än var. (Vi har alla i vår ilska sagt de sakerna man inte ens vill tänka, för tänk om det händer, då är det ju mitt fel. För jag tänkte faktiskt så himla starkt) Jo, vi har alla sagt det högt, mer än en gång.

Men försök att inte göra det när barnen hör. Oavsett vad är det alltid deras mamma respektive pappa. De måste få ha den relationen i fred.

Jag var väldigt omhuldad under mina skilsmässor. Både av mina vänner och mina föräldrar. Jag visste att om jag föll, fångade de mig. Det var långa samtal om allting. Jag behövde få hata, gråta, stampa och skratta.

Det här är så klart ingenting jag rekommenderar. Men jag har rökt igenom mina skilsmässor. Det är så jag jag hanterar svår stress tyvärr. Jag satt på min balkong, det var min fristad. Jag äter inte, för jag kan inte äta när jag är ledsen eller väldigt upprörd och jag dricker inte heller. Jo möjligtvis två glas vin. Men det smakar liksom inte alls lika gott när jag inte mår bra. Men under de minuterna som jag sakta har förgiftat mig själv, så har jag glömt allting annat. Just då är det bara det.

Ta bort varandra på sociala medier, jo överallt. Ta bort! Inte små tramsa med att bara sluta följa eller dölja grejer. Sluta följ och sluta vara vänner. Du vill inte se eller läsa och den andra vill inte heller det. Det kan vara oerhört plågsamt och leda till mycket ilska. Så delete.

Att bena ut det praktiska har alltid kommit först. Boende, dagis, skola, budget, barnbidrag, underhåll, lov, röda dagar, födelsedagar, allt, allt som är viktigt. Prata om det om ni kan, annars skriv ner önskemål och försök komma fram till en lösning. Hota inte, använd inte barnen som vapen och försök att inte säga fula saker om någon. Man kan också få samarbetssamtal via kommunen. Många gånger är det skönt med en neutral person i rummet, som kan bena ut kommunikationen.

Helst ska man ju skriva ett kontrakt om hur man vill ha det när man fortfarande är gifta/sambos och kommer överens och vill det bästa för varandra. Men då vill man inte tänka den tanken. Varför skulle vi skilja oss?

Men om det är möjligt gör det. Äktenskapsförord, samboavtal, önskemål som fanns när man ville det bästa.

Många försöker också vara ”normala” och käka söndagsmiddagar ihop och sådana saker. Det är inte att överleva, det är att skjuta upp problemet till ett senare tillfälle. Om inte annat så lär väl barnen bli en aningens förvirrade varför deras föräldrar kommer så himla bra överens nu och om de gör det. Varför ska de skilja sig?

Alla gör så klart precis så som man vill. Men enligt min erfarenhet kan man inte läka om personen man ska läka ifrån alltid är närvarande.

Min exmake nummer två, sa det rakt ut till mig. Att han ville inte ses, för det var jobbigt för honom och han var tvungen att gå vidare.

Därför är förskola och skola bra ställen att ha överlämningar på. Man slipper att ses och barnen behöver inte känna att de lämnar en av sina föräldrar för att gå till den andra.

Det kommer finnas tillfällen när detta (förhoppningsvis) kommer att fungera relativt smärtfritt och barnen kan springa fritt mellan föräldrarna. Men detta beror helt på hur vi föräldrar är mot varandra. Barn är otroligt lyhörda och plockar upp även det som inte sägs. Därför är det kanske bättre med att vänta med att umgås till när det känns ok.

Jag och min första exmake kan numera fira både jul och födelsedagar ihop med våra nya partners utan att det på något sätt känns märkligt. Vi satt senast igår och pratade om storebrors födelsedag. Men så klart det har gått många år nu och det finns inga minfält kvar.

bröllop
Bilden är från ett modell uppdrag jag hade.

 

 

Continue Reading