Om kroppsideal och att se annorlunda ut

Det där med kroppsideal är ett tufft ämne.

För ett tag sedan delade jag en bild på mig själv på Facebook med en text om min kroppsuppfattning och hur den har skadat mig genom mina år.

Jag delade den för att jag önskar att jag hade sett andra som såg ut som jag när växte upp. Speciellt i tonåren när allt jag ville var att se ut som alla andra.

Jag vill dela denna med er här också. För att det är så oerhört viktigt att prata om det.

Jag är född med två handikapp, ett som syns och ett som inte syns. (Lucky me.) Det som syns heter spina bifida och hela mitt liv har jag låtsas som att jag inte har det, att det inte existerar. Jag har aldrig lyssnat mina läkares råd om vad jag borde göra och jag nog utmanat ödet fler än gång. Jag tänkte om jag inte ser det, finns det inte. Problemet var bara att det var det enda jag såg, hela tiden. När någon gick bakom mig på gatan och skrattade tänkte jag alltid att de skrattade åt mig. Om  någon tittade på mig på stranden var det för att döma mig. Vad jag så klart inte insåg var att jag dömde mig själv allra hårdast. Vilket var värst, för att jag kunde inte acceptera mig själv, så som jag var.

kroppsideal

Men det är viktigt att prata om kroppsideal att det är ok att se annorlunda ut, att inte se ut som alla andra.

Jag träffade nyligen en ny vän som har samma diagnos och har haft en liknande resa. Vi konstaterade samma sak, tänk om tidningar, modeprogram vad som helst hade inkluderat oss som ser annorlunda ut. Tänk om vi hade haft en förebild, en ytlig förebild som visade, offentligt att det är inkluderat att se annorlunda ut. För det är det enda man vill, identifiera sig med någon som ser ut som en själv. Kanske om vi hade haft det, hade kanske vår resa sett annorlunda ut.

Men nu eftersom jag faktiskt visar upp mig offentligt i vissa sammanhang, kanske jag kan vara den förebilden för någon annan som känner som jag gjorde. Om det så bara är en person, så räcker det.

Att känna att man inte är ensam.

Min vändpunkt kom för några månader sedan när jag hade ställt upp som modell i en modevisning. Jag har gjort lite modell jobb innan, men aldrig visat min rygg eller ben, så jag tänkte inte så mycket på det. Jag berättade att jag inte kunde gå i höga skor, för att jag var förlamad i fötterna. Mia som höll i det var underbar. Hon fixade skor och gjorde absolut ingen grej av det. Så när jag gick på provningen och såg att jag skulle ha en klänning frös mitt blod till is. Jag provade den och visade upp mig, och Mia sa bara fina saker. Tror inte att hon reflekterade över hur mina ben såg ut alls.

kroppsideal

Men det gjorde jag och jag ville inte gå helt plötsligt. Men nu stod jag där och jag kunde inte svika henne, jag hade lovat. Så där och då bestämde jag mig för att mitt självförakt får sluta. Nu. Jag ser inte ut som alla andra. Men jag tänker gå till stranden, bära kjolar med mina Nike skor och gå i gala klänning med matchande Nike skor. Jag tänker inte skämmas. Jag är född så här och min kropp har klarat av mycket, inklusive två barnfödslar. Det är någonting att vara stolt över.

modevisning

 

Du kanske också gillar

7 kommentarer

  1. Att någon ska skämmas över något hen inte valt är så oerhört sorgligt. Att man alltid skall döma sig själv hårdast. Om man tänker på hur det skulle kännas att säga sådana saker till sitt barn, som man säger till sig själv, så skulle man kanske förstå hur otänkbart det vore. Man borde prata till sig själv med samma kärlek man gör till sina barn. Och du är såååååååå fin. Och så stark.

    1. Tack snälla Annika! Det var en bra tanke, det är sant saker man säger till sig själv skulle man inte ens drömma om att säga till sina barn! Kram

  2. Vacker inifrån och ut! Alla har vi våra olika defekter.
    Vi lever i en ”perfekt förljugen värld”!
    Kramar!!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *