När det gör ont

skilsmässa

När någon i ens närhet är sårad, ledsen och funderar på att gå skilda vägar från den person de lever med kan man inte annat att få lite ont själv. I hjärtat. När man dessutom varit med om det själv vet man vilket ångest det är.
Innan ett beslut är taget är det lite av en skärlseld man går igenom. Oavsett vilket beslut man än tar, förändrar det en. Sitta och väga för och nackdelar mot varandra, för att på så sätt veta vilket liv man ska fortsätta leva. Det tär på en.
Inget äktenskap är perfekt, och vad par kan tolerera är väldigt individuellt. Det som ses som av en person, att totalt ge upp sig själv, kan ses som en kompromiss av en annan. Vissa kan välja bort att se saker som finns rakt framför näsan på dem, och andra kan leta efter det. Oavsett har alla par sitt sätt att vara på och leva. Det är så lätt att utifrån ha åsikter och tänka att sådär kan inte jag leva. Men när frågan kommer nära: vad hade du gjort? Då måste man svara. Ärligt. Men också utifrån att det kommer att finnas konsekvenser. Man kan aldrig få någonting osagt. Men jag tror också att när man måste ställa frågan, så vet man egentligen svaret själv. Men man vågar inte ta steget. Man vill ha betänketid. Tänk om man tar fel beslut? Det vet man ju inte förrän man tagit det. Man kan såklart alltid ångra sig, men det är inte säkert att det är ångerrätt på beslutet. Hur man än gör blir någon sårad. Inte allra minst den som tar beslutet.
Jag känner igen ilskan, frustrationen, ångesten inför helgen och den sviktande självkänslan? Är jag inte värd mer? Kommunikationen som brister, gång på gång. Men kan du inte bara fatta vad jag säger? När det känns som om hela familjens existens bara vilar på ens egna axlar. När orken tar slut och kärleken inte finns kvar på samma sätt.
Jag känner igen mönstret. Känna sig osynlig och undra vad man ska göra för att få uppmärksamhet. Inte som förälder, inte som partner, som sin egen person. När det känns som om alla ens kraftansträngningar är förgäves. Meningarna man säger upprepas bara, om och om igen. När det gör ont i bröstet för man vet vad man innerst inne vill göra, men man är inte redo att ge upp. Att stå med ena foten i dörren på väg ut och den andra inne i värmen.
Barnen, tanken på barnen är det som gör allting verkligt. Är man bara två vuxna kan man bara gå. Men hur kommer barnen att må? Om de måste flytta, byta skola, rotas upp och ha två hem?
Jag svarar, barn klarar mer än man tror. Att se sina föräldrar lyckliga på varsitt håll är nog bättre än att veta att man var anledning till att föräldrarna var olyckliga med varandra.
Men tänk om det inte blir så? Tänk om. Livet är skört, underbart och ovissheten ger en många gånger ångest. Det är bara man själv som vet vad man kan stå ut med, hur mycket man är villig att kompromissa.
Oavsett vad du väljer, står jag här, för dig, för ditt brustna hjärta. Om det är en sak jag vet, så är det, att allting faktiskt blir bra, till slut. Man överlever mer än vad man tror och när det är som mörkast får man titta efter ljusglimtarna.
Många säger att man skiljer sig för lätt idag. Att skilja sig är inte svårt, tack och lov är det ingen jätte utdragen process. Men det är inget lätt beslut att ta. Det är otroligt smärtsamt att komma fram till den slutsatsen. Oavsett vem som i slutändan tar beslutet är det en sorgeprocess. Vad är det som går för lätt? Finns det någon formel för hur länge någon ska leva olyckligt?
Finns ingen formel för varken lycka eller olycka. Det är en känsla, som bor i en, får fäste och gror.

Du kanske också gillar

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *