Mamma och pappa

Jag kommer från en lång tradition av skilsmässor. Nåja inte så lång, men min mormor skilde sig två gånger, och det under en tid när det inte alls var så vanligt att kvinnor skilde sig.

Min mamma har också skilt sig två gånger, förvisso från samma man, men ändå.

Min biologiska pappa gifte sig väldigt sent och är vad jag vet fortfarande gift med samma kvinna, men blev oerhört deprimerad på kuppen. För att han egentligen inte ville.

Jag har aldrig tänkt så mycket på detta, förrän häromdagen när min pappa fyllde år. Då jag gick ut med min mamma och pappa. Bara vi tre.

Min mamma och pappa har i mina ögon levt väldigt olyckligt emellanåt. När jag var tonåring sa jag till dem att jag lever hellre ensam än att leva som de två gjorde. Det var under en period med ganska mycket konflikter mellan dem.

Men så slog det mig när vi satt ute i solen, med varsin öl i handen och skrattade. Mina föräldrar hade roligt med varandra. På riktigt! Då slog det mig, jag skulle bli jätte ledsen om de skilde sig.

Jag tror att de skulle bli väldigt ledsna också. Men att de sitter fast i roller och förväntningar som det aldrig pratas om och därmed inte kan ändras.

För de kommer från en generation och en kultur där man inte pratar om vissa saker. Framförallt går man inte och får hjälp.

Jag tror att det kollektiva kulturarvet ställer till det för dem. Efterkrigstider och kommunism skapar stora kollektiva ärr i folk. Ärr som är svåra att komma ifrån, som skapar beteendemönster som är svåra att bryta.

Min mamma är den typiska frun, som håller ihop familjen. Så jag tänker om de skiljer sig, hur skulle det vara då? Hur blir barnbarnens födelsedagar, jularna och allting annat.

Vilket är ironiskt med tanke min egen historia. Men just därför är inklusion så viktigt även efter en skilsmässa. Man är inte man och fru längre, men man är fortfarande föräldrar till samma barn.

Men om man inte har små barn kanske det inte blir så viktigt?

IMG_9078

 

IMG_9083

 

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. Att ta beslutet att bli förälder (ja beslutet kan vara att ha oskyddat sex men man vet ju vad som kan komma ur det) är att ta beslutet att ha ett livslångt ansvar.
    Man slutar inte vara förälder för att barnen blir myndiga. Mina föräldrar uppfostrar ju mig fortfarande även om uppfostran nu handlar om att hjälpa mig som förälder, med hur jag odlar i växthuset osv. Uppfostran, för mig, är att lära ut och finnas där som en fast pelare.
    Skilsmässor är inte bara av ondo men ibland lockar det fram det hemskaste i oss. Om man har barn måste man vara så pass stark att man klarar umgås med sin fd partner för det är ju en person som man gick in i det livslånga avtalet med. Barnen ska inte behöva bli lidande och definitivt inte barnbarn för att en skilsmässa har gått igenom.
    Man får helt enkelt välja bort sina egna känslor vid kalas, student, dop och bröllop.
    Jag önskar att fler människor kunde göra det, det är inget kul att behöva ha dubbelt av allt bara för att två människor som skrev på avtalet nu inte kan stå ut med varandra i samma rum.
    Det är inte kul att alltid behöva välja, vem får komma på födelsedagen/studentdagen/bröllopet/dopet och vem får komma på en annan dag.

    1. Jag håller verkligen med! Jag försöker alltid inkludera alla när det kommer till kalas och högtider, men det är inte lika välkommet från alla. Klart att det ibland är svårt att sätta sina känslor åt sidan, men man kan gå och skrika in en garderob vid ett annat tillfälle 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *