Frågor till kvinnor

Jag skulle börja dagens blogginlägg med ett annat ämne, men en bild från mitt instagram flöde har irriterat mig. Bilden är på från en kommentar som en kvinna tyckte att hon hade rätt att kommentera min väns kropp och livsstil. Ni kan se inlägget nedan:

Jag är ledsen, jag brukar aldrig mata trollen, men sånt här får mig att fullständigt TAPPA det. Jag avskyr när kvinnor ska shame:a andra ”att veta sin plats”, gärna förtäckt i ett trevligt ”var rädd om dig”, som om det är omtanke. Okej ”Agneta” – jag har ALLTID varit en 34:a, i hela mitt liv. Det är så min kropp är byggd, när den inte är gravid. När jag var ”sjuk” vägde jag ca 10 kg mindre än nu. När var jag ”fin nog” för dig? När jag gifte mig, innan barn, vägde jag mindre än idag MEN hade 2 kupor mindre kurvor. Och när blev min kropp din att kommentera eller tycka något om? Så du tycker den är sjuk och inte fin? Det gör inget. För vet du vad? Min kropp finns inte till för att behaga dig, det är inte dess syfte. Och det andra? Herregud, jag vet inte ens var jag ska börja. Så en kvinna åker till Paris (på uppdrag) i 2 dagar, går på en välgörenhetsmiddag, en tjejkväll och en brunch … På vadå? Två år? När jag egentligen borde vad? Vara hemma och baka? Annars är jag på flykt/separerad/annat? Jag må vara 36, tvåbarnsmamma och gift men jag är inte DÖD. Att jag är ute och skrattar med hela kroppen efter att ha sett typ ingen i 9 mån när jag var gravid + ett år när Noah var spädis, eftersom jag är extremt introvert då, är ett friskhetstecken- inget sjukligt. Jag är ingen småbarnsmamma, jag har gjort mina 2 år och nu finns det tid för mig också (hemska tanke). Jag hoppas få leva lika länge till och under den tiden tänker jag bannemig inte vara olycklig för att det ”passar sig”. Men tack för psykoanalysen. Och för intresset i det som nog får anses som långt innanför det som är min integritetssfär och som rakt ut inte är ditt att varken tycka om eller kommentera om du inte är någon jag valt att hålla nära – vilket du inte är, av uppenbara anledningar. Jag har aldrig, och kommer aldrig, skämmas för att jag fortfarande är kvinna OCH mamma; att mitt ena aldrig löstes upp för det andra. Vi finns också, vi som kanske inte upplöstes, vi som envisas med att ta plats och skratta för mycket och som konstigt nog inte är olyckliga bara därför. Och avslutningsvis ett litet citat på vägen: ”Last year I abstained This year I devour without guilt, which is also an art”

A photo posted by @attvaranagonsfru on

Det här är ett hett ämne bland oss kvinnor. På ett eller annat sätt dyker det upp i de flesta diskussioner. Om andras rätt att tycka till vår privata sfär. Många gånger är det dessutom andra kvinnor som dömer och tycker att deras sätt att leva är det rätta. Istället för att hålla ihop mot allt annat trams som en en kvinnas vardag.

Jag är ju då inte man, men gissningsvis tror jag att kvinnor få stå ut med frågor, kommentarer och till och med väldigt ovälkomna inviter på ett sätt en man inte får.

Det börjar tidigt, men framförallt kommer det i fullt fart när en kvinna fött barn. Det finns ingeting som verkar provocera andra, som huruvida man ammar eller inte ammar, hemmagjord barnmat, hur mycket eller lite man gått ner i vikt och när man väljer att gå tillbaka till sitt arbete.

När jag började jobba efter min mamma ledighet fick jag frågan; Men har du inte precis fått en bebis? Var är han?

Då svarade jag: Ehh, inte precis, 8 månader sedan. Vadå, får man inte lämna dem hemma då? Han sitter fast i spjälsängen med en flaska. Det funkar ju för hamstrar och jag kommer ju hem…

Hans pappa fick inte den frågan en enda gång.

För det första, jag lämnar inte mitt barn. Jag går och jobbar och jag kommer hem efteråt. Barnet har en pappa som är fullt kapabel till att ta hand om vårt barn och det ger dem en bra start på sin relation.

Går man dessutom någon gång ut och eventuellt reser bort med sina vänninor är moralpredikan lång.

IMG_5961

En kvinna får barn, då är hon mamma, punkt. Då är man mamma tills barnet inte bor hemma längre. Då kan man hitta sig själv igen, som kvinna som en egen individ.

Blärk säger jag bara. Jag är mamma till mina två fantastiska pojkar. Att jag älskar dem villkorslöst är självklart.

Men jag är även jag, precis så som jag var innan jag fick barn. Jag tycker fortfarande om samma saker, ännu fler faktiskt. Jag behöver göra saker som jag mår bra av, för att vara en bra mamma. Annars blir jag bara grinig. Det mår väl ingen bra av? Allra minst mina barn skulle jag vilja säga.

 

 

Du kanske också gillar

1 kommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *