Förväntningar

Jag har tänkt mycket på det där med förväntningar. Alla har vi dem på andra och när det inte levs upp till förväntningarna blir det ganska ofta en konflikt. Förväntningar är bra, det får en ofta växa och utvecklas, men ofta pratar man inte om förväntningarna som finns.

På sitt arbete brukar man (i bästa fall) ha förväntningar på sig, och det brukar vara mestadels prestations baserade.

Men i sina privata relationer, men sin partner, barn och vänner är det inte så vanligt att prata om förväntningar i klarspråk. Ändå är det där det oftast byggs upp en konflikt. Varför pratar man inte bara om det undrar jag? Framförallt med sina barn?

Igår kväll fick jag ett sms som fick mig att tänka på  just det här med förväntningar. Smset löd, min 7 åring slog sitt syskon, min 7 åring! Inget konstigt med syskonbråk egentligen. Med få undantag (jag har aldrig bråkat med min lillebror) bråkar de flesta syskon. Men jag tänker att min snart 11 åring, som förvisso har svårt att kontrollera sina impulser, men ändå. Han ryker ibland ihop med båda sina småsyskon.

Men det fick mig att tänka på förväntningar vi har på våra barn baserat på deras ålder. Allting är baserat på hur gamla de är. Inte hur de är, men på deras ålder. Det börjar på BVC, där vi som föräldrar kan läsa inför varje kontroll i den gröna boken vad som förväntas av våra små barn.

När de sedan börjar skolan förväntas barnen att inte ha spring i benen, visa hänsyn, vara intresserade och att tycka om skolans värld. För det har bestämts att då är barn mogna för det.

Jag fick som barn (ofta) höra att min mamma var besviken på mig och jag borde veta bättre. Varför jag skulle vetat bättre fick snällt klura ut själv.

Detta skapade ett litet dilemma för mig. Uppenbarligen var det en mismatch mellan vad hon förväntade sig och vad jag kunde ge.

Överhuvudtaget tycker jag att förväntan är det som ställer till det. Både på jobb och privata relationer. Bilden jag har i huvudet stämmer ofta inte överens med bilden den andra parten har i huvudet. Det leder till enorm frustration och besvikelse.

Varför kan man inte bara prata om förväntningar istället? Hur banala de än verkar vara?

Jag berättar för mina barn att jag förväntar mig vissa saker av dem. Förväntningar borde inte bara vara när det kommer till prestationer i skolan, jobb eller idrott, utan också beteende.

 

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *