Föräldrar var snälla mot varandra!

Alltså vad är grejen med att alltid rikta kritik mot andra som inte är som en själv? Blir man bättre av det? Om man kritiserar andra föräldrar blir man automatiskt en bättre förälder själv eller? Detta eviga moraliserande av andras liv och beteende.

föräldrar

Det är lite som när kommenterar andras utseende på ett negativ sätt. Blir man själv snyggare för att man trycker ner någon annan? Nähä, men sluta då trycka ner andra.

Jag läste denna artikeln på Amelia idag om alla föräldar som inte vill umgås med sina barn. Artikeln är en klockren reaktion, på en lite mer provocerande artikel, som ni kan läsa här. Jag känner att jag måste avreagera mig lite.

För det första, jag undrar om skribenten visste hur föräldrarskapet exakt skulle bli?  Innan hon skaffade barn? För det visste  i alla fall inte jag. Om någon hade sagt till mig för 12 år sedan, när jag var gravid med mitt första barn hur det skulle bli, hade jag troligtvis tackat för mig och gått från den intervjun.

Jag älskar mitt barn, båda mina barn, men det fanns ingenting som kunde förbereda mig på hur det var att bli mamma. Men det är ju fantastiskt för skribenten att alla hennes drömmar om föräldraskap har infriats. Gläds då åt det istället för att klanka ner på andra.

Hon har ingen aning om varför föräldrar behöver egentid. I dagens individualistiska prestationssamhälle behöver väl alla en brake? Man har ingen aning om vad folk lever för liv. Om man är oroad, kan väl sträcka ut en hand istället?

Mina barn har båda haft långa dagar på förskolan. Dels för att jag har jobbat och dels för jag är själv med båda. Det var inte riktigt så jag hade tänkt det. Men mitt liv är inte statiskt. Jag kan inte bestämma händelseförloppet helt själv. Det finns andra faktorer som påverkar min livssituation, nämligen livet. Det tenderar att, throw some curveballs, som det så fint heter.

Jag har aldrig lämnat in mina barn när de har varit sjuka på förskolan, men jag har gråtit när jag inte har kunnat betala mina räkningar på grund av lönebortfall under en vabruari period. För mig var verkligheten inte att dra ner på dyra konsumtionsvaror i förmån för att gå ner i tid, utan ren och skär överlevnad genom att jobba heltid. 

Jag kan också säga, att när jag gick in i väggen var förskola och fritids min räddning, det som gjorde att jag faktiskt överlevde och kunde återhämta mig. För att jag tittade på netflix under dagen och hämtade inte förrän på eftermiddagen. För att jag orkade inte. Jag orkade inte med kurvbollen livet hade slängt på mig just då.

Men deras långa dagar, trots en netflix tittande mamma var inte för att jag inte ville umgås med dem, eller mysa med dem, eller för att elaka mamman inte älskar sina barn. Tvärtom, deras mamma älskade dem så mycket. Att hon kom på att det bästa sättet att älska dem på, var genom att älska sig själv. För att om jag inte hade satt min ”egentid” i främsta rummet hade de inte haft en speciellt bra mamma till slut.

Min poäng är att, sitt inte utifrån och döm. Det är så lätt att göra. Barnen är på något sätt allas vårt ansvar. Precis som om du skulle säga ifrån om du såg ett barn fara illa. På riktigt, inte bara för att din moralkod säger det.

Så ta hem kompisen från förskolan som du tycker har för långa dagar. Kanske har den föräldern ingen möjlighet att sluta tidigare, gå ner i arbetstid, kanske pluggar föräldern för att ge sig själv och barnet en bättre framtid, kanske jobbar den ena föräldern på annan ort, kanske har föräldern en sjukdom som inte syns utanpå, men känns inuti, kanske har barnet ett syskon hemma som är sjukt och kräver mycket vård, faktum är att man inte har en aning.

Men om man sträcker ut handen kanske det också blir lättare att be om hjälp när man behöver det. De flesta föräldrar vill sina barn väl, det är jag helt övertygad om. Men deras bästa är kanske inte anpassad efter någon annans moralkod. 

Du kanske också gillar

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *