Drama queen

Jag har tänkt lite på det där med att bråka. Kan man bli bra på att bråka? Alltså lösa konflikter på ett konstruktivt sätt. Jag är det inte. Antingen blir jag jätte arg och börjar gråta eller så slutar jag prata.

När man har blivit välsignad med gåvan att känna väldigt mycket, hela tiden, blir det ofta också väldigt fel. För där finns inget mellan läge. Jag kan inte vara lite ledsen, lite glad eller lite arg. Men andra, som inte har den här fallenheten har svårt att förstå dessa starka känslor. Det blir lite för mycket.

Det finns ingenting som får mig så provocerad som när någon säger att jag är överdramatisk. (Eller jo nu när jag tänker på det är nog ganska mycket som jag tycker är mer provocerande. Men det tar vi en annan gång.)

När någon säger så, tänker jag att det är lite som ett ansvarsbefriande, eller hur?  Om jag är överdramatisk behöver den andra inte ta ansvar för att det faktiskt har sagts någonting som fått mig att gå upp i linningen. Lite så känns det. Att känslor inte behöver tas på allvar.

För det är ju fel på dem, de är ju Ö V E R dramatiska. Så låt oss säga att jag är det. Betyder det att jag har mindre rätt att känna som jag gör för någonting som någon annan orsakat. Jaha, amen okej då, det är jag som är tramsig. Att jag blev sårad gör ingenting. Det är jag som är för känslig.

NEJ! Eller så kan man försöka låta bli att såra andra och faktiskt be om ursäkt när det gjorts. Men framförallt kanske, eventuellt, låta bli att göra det fler gånger. Eftersom jag är en sådan dramatiker som känner väldigt mycket. Hela tiden.

FullSizeRender

 

 

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *