Den konstiga känslan

lillebror

Jag pratade med ex-make nummer två idag, eller pratade och pratade, vi pratar inte jätte mycket med varandra. Vi smsar mest. Eller så här: jag gillar sms, det är ett av mina absoluta favorit sätt att kommunicera med människor på. Alla tycker inte det är lika bra. Men man har inte alltid tid att prata. Däremot kan man alltid skicka iväg ett litet sms.

Speciellt med en hjärna som för det mesta går på högvarv. Hur som helst, så har det ”diskuterats” huruvida jag får träffa kvinnan som spenderar varannan vecka med mitt barn.

Nu ska det bli av, vi ska ses allihopa. Det är lite skräckblandad förtjusning.

Det är en mycket speciell känsla det där. Det finns ingen svartsjuka inblandad. Hade jag och ex-make nummer två inte haft barn ihop, hade jag inte brytt mig. Jag hade säkerligen varit nyfiken, men det hade ju inte funnit någon anledning att vara en aktiv del av varandras liv.

Men jag har trots allt burit på mitt barn i nio månader, fött fram honom, vakat, varit rädd för plötslig spädbarnsdöd och allting annat man är rädd för ska hända. Så kliver någon annan in och plockar russinen ur kakan. Även om hon inte tar plats och lillebror såklart vet vem som är hans mamma är. Så utåt sett är det så det ser ut. Att de tre hör ihop, är en familj.

happy soap

Jag brukar normalt sätt inte alls bry mig speciellt mycket om vad andra tycker och tänker. Men just den där känslan, känslan som inte riktigt går att ta på den svider lite. Samtidigt är det inte så att jag känner mig utmanad i min roll som lillebrors mamma. Förvirrande eller hur?

Jag menar hans pappa känner jag och det är hans pappa. Det är ingen som kommer in som en ny person. Men också att oavsett vad vi har haft för meningsskiljaktigheter, och hur vi än inte passar ihop , inte ens som föräldrar. Så är han en bra pappa till lillebror. Jag litar på hans omdöme. Dels tror jag att han inte skulle låta någon köra över mig som mamma. Men också tror jag att han väljer omsorgsfullt vem han låter komma in lillebrors liv.

stjärnfamilj

Men det är just det, lillebror har ett helt halvt liv utan mig. Med människor jag inte känner och vars liv jag inte är delaktigt i. Men de får vara med mitt barn. Det är den känslan som är den märkligaste av alla.

Men i takt med att han växer, berättar han mer och förhoppningsvis blir allas vår relation mindre komplicerad och mindre infekterad.

Allt lägger sig med tiden, eller det mesta i alla fall. Det kommer en dag när man har glömt det dåliga. Varför man var arg och ser det som är bra, och kan uppskatta relationen till varandra på ett nytt sätt. Ett bättre sätt.

russinen ur kakan

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *