Gammal vänskap som aldrig blir gammal

vänskap

Jag var i Stockholm i helgen. Jag ska också vara helt ärlig och säga att jag var lite lätt oroad efter attentatet där. En av mina kompisar säger att hon vägrar låta det styra hennes liv. Hon har så klart rätt. Men jag kan inte bara koppla bort det. Det finns i mig på något sätt nu.

Hur som helst,jag tog mig i kragen och lät inte rädslan dikterera villkoren för mitt liv. Jag skulle upp till en av mina bästa vänner. Det var längesedan vi hade en helg bara vi två. Ofta åker jag upp med barnen eller så kommer hon ner till Skåne för att hälsa på. Vi har känt varandra längre än vad jag vill medge, för det känns inte som om vi är så mycket äldre än när vi träffades för första gången. Vi känner varandra utan och innan och det finns nog ingen, förutom kanske någon till som känner till alla mina mörka hemligheter. Ja, jag har många.

Vi har blivit vuxna tillsammans och trots att jag fick barn långt innan min hjärna var i kapp med min ålder, har hon alltid varit mer vuxen än jag. Hon himlade med ögonen och skrattade så hon grät när jag en gång befann mig på date, som jag inte visste var en date. Hon har ibland en blick, som i bland säger att hon tycker att jag ska skärpa mig. Men, det viktigaste, när jag faller, fångar hon. Alltid. Utan frågor och utan att döma. Vi har skrattat, gråtit och skålat. 

Hon är en mycket bättre vän än vad jag är. På rikitgt. Jag har många gånger varit så upptagen av mina egna bekymmer att allting annat glömts bort. Eftersom jag tenderar att befinna mig mitt i stormens öga minst ett par gånger om året, är det lätt att jag ibland skärmar av.

Sedan är det också det som är fantastiskt med en bra vänskap, att den kan tidvis befinna sig på olika plan. Jag ska inte ljuga, småbarnsåren och skilsmässor är rätt så krävande. När man då inte har vardaglig kontakt är det lätt att glömma det som är viktigt.

Men vi har en bra balans nu, vi är båda mentalt på samma plan. (Nåja nästan) Vi hade en fantastiskt helg. Denna människa som fortfarande är mycket mer vuxen än jag, och som i fredags började med att himla med ögonen. “Men Caroline, igen?”

Jag har blivit vuxen med denna kvinna. Ironiskt nog tyckte vi inte om varandra i början. Hon är tystlåten och well, jag? Not so much. Men vi hittade styrkan i varandras olikheter. Många gånger när jag ska göra någonting och min hjärna hinner tveka en millisekund (vilket inte är ofta) ställer jag mig själv frågan, vad skulle hon göra? Antagligen helt tvärt emot det jag vill göra.

Men hon lärt mig att tro på mig själv och min egen förmåga, att värdera mig själv högre än vad jag har gjort många gånger och finnas där. Alltid. Tänk så fantastiskt egentligen att när vi ses själva, bara vi två, återgår vi till tonårens svunna tid och det känns som om ingenting har förändrats. Fast allting har det. Förutom en sak, hon är fortfarande den mest eftertänksamma av oss två.

friendship

Continue Reading

När är man egentligen ego?

När är man egentligen ego? Hur är man när man är ego? När två människor inte vill samma sak, blir det oåterkalleligen en kamp om två egon. Men vems ego har mest rätt att tala? Den som sårar den andra genom att välja en alternativ väg från den man stakat ut, är oftast den som är mest ego. Men när går en kompromiss över till att överge sig själv och den man är för att någon annan ska bli nöjd? Det är svårt att se när gränserna suddas ut, speciellt när man är mitt uppe i det.

ego
 
Men otaliga gånger har jag hört från vänner som skiljer sig att de slutat vara sig själva i förmån för förhållandet. Oftast är dessa människor kvinnor. Inte alltid, men majoriteten av mina vänner i alla fall. Att de har tyckt om vissa saker, vara på ett visst sätt, men slutat. För att det inte varit uppskattat eller bara varit fel gentemot enheten man lever i.
 
Men är man inte skyldig sig själv att försöka leva så kompromisslöst som möjligt? Det finns liksom ingen do-over. När det är slut så är det slut. Jag tror inte man gör någon en tjänst genom att kompromissa bort sitt ego, allraminst gentemot sig själv. Men även sina barn. Jag skulle aldrig vilja säga till mina barn, att jag ville leva på ett visst sätt men att jag kände mig tvungen att ge upp det för deras skull. Eller att jag inte kunde leva på ett äkta sätt.
 
Självfallet finns det begränsningar, såsom ansvar för mina barn och deras välmående. Men min villkorslösa kärlek till mina två pojkar gör att “uppoffringar” inte känns som uppoffringar. Utan mer som att jag vill  kunna ge vissa saker till dem.
 
Absolut kan jag också läsa samma saga femtioelva gånger, lyssna på samma bajsskämt tills jag inte ens kan låtsas skratta längre. Eller titta på samma film om och om och om igen. Men det känns inte som att dessa små saker kompromissar min egen integritet. När det börjar skrapa på den vill jag inte mer. Detta känner jag också är mitt föräldraansvar. Att lära mina barn om integritet och att aldrig kompromissa den för någon annans skull.
 
Vi är så indoktrinerade till att välja samma saker och vilja leva på samma sätt att det nästan är tabu att ifrågasätta det. Lite som när en kvinna aktivt väljer bort föräldraskapet i förmån för sitt eget liv. Då är hon ego. Men vänta lite, skulle det inte vara mer ego gentemot ett barn att välja den vägen för att samhällsnormen dikterar det?
 
Samma sak gäller när par ska bo på samma adress. Det är så underligt att inte bo ihop. För att man träffas, dejtar, flyttar ihop och gifter sig (det sistnämnda är mer ok att avstå ifrån) det är den bestämda livscykeln. Avviker man från den normen är man konstig. Det är så himla mysigt att bo tillsammans. Det kanske det är och det kanske fungerar för vissa. Men det är inte för alla. Jag har kommit fram till slutsatsen att det inte fungerar för mig. Av många anledningar, men framförallt en viktigt. Jag vill inte kompromissa mitt och pojkarnas sätt att leva för någon annans skull. För att jag måste inte, och inte mina barn heller. Det finns ett stort motstånd i min lilla familj till en sammanfogning. Det motståndet är viktigt att lyssna på. Det är alltid en avvägning så klart. Vad får barn lov att bestämma? Men jag skulle aldrig någonsin förlåta mig själv om mitt förhållande till mina barn skulle förstöras. När det finns tydligt motstånd.  
Jag vet nämligen hur det är att bo i en familj där man inte vill bo. Jag älskar min familj, men i ärlighetens namn var det många gånger oerhört tufft, att känna sig oönskad i en konstellation. Jag var inte det, men det var min känsla.
 
Jag har försökt, därav två skilsmässor under bältet. Jag har försökt kompromissa och göra saker för den andres skull. Jag vet att mina ex-män har gjort saker enbart för min skull också. Just därför tror jag inte att det blir bra. Det leder till en massa konflikter, där meningar påbörjas med, ”men det gjorde jag för din skull.” Det är absolut jätte fint att man gör saker för andras skull. Men antingen gör du det för att du vill, för din egen skull också. Om anledningen så är att göra den andra personen glad. Eller så gör det inte. Ingen blir lyckligare av att någon samlar framtida poäng som egentligen gör insamlaren olycklig .
 
Men efter att jag har fallit ett par gånger och också den som har fått flytta ifrån mina hem och börja om, vill jag inte fler gånger. Jag vet nämligen, att även något så litet som färgen på en soffa kan bli som en nagel i ögat.
Continue Reading
1 2 3 72