När är man egentligen ego?

När är man egentligen ego? Hur är man när man är ego? När två människor inte vill samma sak, blir det oåterkalleligen en kamp om två egon. Men vems ego har mest rätt att tala? Den som sårar den andra genom att välja en alternativ väg från den man stakat ut, är oftast den som är mest ego. Men när går en kompromiss över till att överge sig själv och den man är för att någon annan ska bli nöjd? Det är svårt att se när gränserna suddas ut, speciellt när man är mitt uppe i det.

ego
 
Men otaliga gånger har jag hört från vänner som skiljer sig att de slutat vara sig själva i förmån för förhållandet. Oftast är dessa människor kvinnor. Inte alltid, men majoriteten av mina vänner i alla fall. Att de har tyckt om vissa saker, vara på ett visst sätt, men slutat. För att det inte varit uppskattat eller bara varit fel gentemot enheten man lever i.
 
Men är man inte skyldig sig själv att försöka leva så kompromisslöst som möjligt? Det finns liksom ingen do-over. När det är slut så är det slut. Jag tror inte man gör någon en tjänst genom att kompromissa bort sitt ego, allraminst gentemot sig själv. Men även sina barn. Jag skulle aldrig vilja säga till mina barn, att jag ville leva på ett visst sätt men att jag kände mig tvungen att ge upp det för deras skull. Eller att jag inte kunde leva på ett äkta sätt.
 
Självfallet finns det begränsningar, såsom ansvar för mina barn och deras välmående. Men min villkorslösa kärlek till mina två pojkar gör att “uppoffringar” inte känns som uppoffringar. Utan mer som att jag vill  kunna ge vissa saker till dem.
 
Absolut kan jag också läsa samma saga femtioelva gånger, lyssna på samma bajsskämt tills jag inte ens kan låtsas skratta längre. Eller titta på samma film om och om och om igen. Men det känns inte som att dessa små saker kompromissar min egen integritet. När det börjar skrapa på den vill jag inte mer. Detta känner jag också är mitt föräldraansvar. Att lära mina barn om integritet och att aldrig kompromissa den för någon annans skull.
 
Vi är så indoktrinerade till att välja samma saker och vilja leva på samma sätt att det nästan är tabu att ifrågasätta det. Lite som när en kvinna aktivt väljer bort föräldraskapet i förmån för sitt eget liv. Då är hon ego. Men vänta lite, skulle det inte vara mer ego gentemot ett barn att välja den vägen för att samhällsnormen dikterar det?
 
Samma sak gäller när par ska bo på samma adress. Det är så underligt att inte bo ihop. För att man träffas, dejtar, flyttar ihop och gifter sig (det sistnämnda är mer ok att avstå ifrån) det är den bestämda livscykeln. Avviker man från den normen är man konstig. Det är så himla mysigt att bo tillsammans. Det kanske det är och det kanske fungerar för vissa. Men det är inte för alla. Jag har kommit fram till slutsatsen att det inte fungerar för mig. Av många anledningar, men framförallt en viktigt. Jag vill inte kompromissa mitt och pojkarnas sätt att leva för någon annans skull. För att jag måste inte, och inte mina barn heller. Det finns ett stort motstånd i min lilla familj till en sammanfogning. Det motståndet är viktigt att lyssna på. Det är alltid en avvägning så klart. Vad får barn lov att bestämma? Men jag skulle aldrig någonsin förlåta mig själv om mitt förhållande till mina barn skulle förstöras. När det finns tydligt motstånd.  
Jag vet nämligen hur det är att bo i en familj där man inte vill bo. Jag älskar min familj, men i ärlighetens namn var det många gånger oerhört tufft, att känna sig oönskad i en konstellation. Jag var inte det, men det var min känsla.
 
Jag har försökt, därav två skilsmässor under bältet. Jag har försökt kompromissa och göra saker för den andres skull. Jag vet att mina ex-män har gjort saker enbart för min skull också. Just därför tror jag inte att det blir bra. Det leder till en massa konflikter, där meningar påbörjas med, ”men det gjorde jag för din skull.” Det är absolut jätte fint att man gör saker för andras skull. Men antingen gör du det för att du vill, för din egen skull också. Om anledningen så är att göra den andra personen glad. Eller så gör det inte. Ingen blir lyckligare av att någon samlar framtida poäng som egentligen gör insamlaren olycklig .
 
Men efter att jag har fallit ett par gånger och också den som har fått flytta ifrån mina hem och börja om, vill jag inte fler gånger. Jag vet nämligen, att även något så litet som färgen på en soffa kan bli som en nagel i ögat.
Continue Reading

Föräldrar var snälla mot varandra!

Alltså vad är grejen med att alltid rikta kritik mot andra som inte är som en själv? Blir man bättre av det? Om man kritiserar andra föräldrar blir man automatiskt en bättre förälder själv eller? Detta eviga moraliserande av andras liv och beteende.

föräldrar

Det är lite som när kommenterar andras utseende på ett negativ sätt. Blir man själv snyggare för att man trycker ner någon annan? Nähä, men sluta då trycka ner andra.

Jag läste denna artikeln på Amelia idag om alla föräldar som inte vill umgås med sina barn. Artikeln är en klockren reaktion, på en lite mer provocerande artikel, som ni kan läsa här. Jag känner att jag måste avreagera mig lite.

För det första, jag undrar om skribenten visste hur föräldrarskapet exakt skulle bli?  Innan hon skaffade barn? För det visste  i alla fall inte jag. Om någon hade sagt till mig för 12 år sedan, när jag var gravid med mitt första barn hur det skulle bli, hade jag troligtvis tackat för mig och gått från den intervjun.

Jag älskar mitt barn, båda mina barn, men det fanns ingenting som kunde förbereda mig på hur det var att bli mamma. Men det är ju fantastiskt för skribenten att alla hennes drömmar om föräldraskap har infriats. Gläds då åt det istället för att klanka ner på andra.

Hon har ingen aning om varför föräldrar behöver egentid. I dagens individualistiska prestationssamhälle behöver väl alla en brake? Man har ingen aning om vad folk lever för liv. Om man är oroad, kan väl sträcka ut en hand istället?

Mina barn har båda haft långa dagar på förskolan. Dels för att jag har jobbat och dels för jag är själv med båda. Det var inte riktigt så jag hade tänkt det. Men mitt liv är inte statiskt. Jag kan inte bestämma händelseförloppet helt själv. Det finns andra faktorer som påverkar min livssituation, nämligen livet. Det tenderar att, throw some curveballs, som det så fint heter.

Jag har aldrig lämnat in mina barn när de har varit sjuka på förskolan, men jag har gråtit när jag inte har kunnat betala mina räkningar på grund av lönebortfall under en vabruari period. För mig var verkligheten inte att dra ner på dyra konsumtionsvaror i förmån för att gå ner i tid, utan ren och skär överlevnad genom att jobba heltid. 

Jag kan också säga, att när jag gick in i väggen var förskola och fritids min räddning, det som gjorde att jag faktiskt överlevde och kunde återhämta mig. För att jag tittade på netflix under dagen och hämtade inte förrän på eftermiddagen. För att jag orkade inte. Jag orkade inte med kurvbollen livet hade slängt på mig just då.

Men deras långa dagar, trots en netflix tittande mamma var inte för att jag inte ville umgås med dem, eller mysa med dem, eller för att elaka mamman inte älskar sina barn. Tvärtom, deras mamma älskade dem så mycket. Att hon kom på att det bästa sättet att älska dem på, var genom att älska sig själv. För att om jag inte hade satt min ”egentid” i främsta rummet hade de inte haft en speciellt bra mamma till slut.

Min poäng är att, sitt inte utifrån och döm. Det är så lätt att göra. Barnen är på något sätt allas vårt ansvar. Precis som om du skulle säga ifrån om du såg ett barn fara illa. På riktigt, inte bara för att din moralkod säger det.

Så ta hem kompisen från förskolan som du tycker har för långa dagar. Kanske har den föräldern ingen möjlighet att sluta tidigare, gå ner i arbetstid, kanske pluggar föräldern för att ge sig själv och barnet en bättre framtid, kanske jobbar den ena föräldern på annan ort, kanske har föräldern en sjukdom som inte syns utanpå, men känns inuti, kanske har barnet ett syskon hemma som är sjukt och kräver mycket vård, faktum är att man inte har en aning.

Men om man sträcker ut handen kanske det också blir lättare att be om hjälp när man behöver det. De flesta föräldrar vill sina barn väl, det är jag helt övertygad om. Men deras bästa är kanske inte anpassad efter någon annans moralkod. 

Continue Reading

St. Patrick’s day recipe round up

When I was in middle school I had an Irish English teacher. She taught me things like idiomatic English and the importance of annunciation. She also taught us how to celebrate St. Patrick’s day every year, on the 17th of March. 

To honour her memory and everything she taught me I teamed up with amazing food bloggers from all over the world to celebrate the people who brought us leprechauns, shamrocks and taught us that there’s a pot of gold at the end of every rainbow and the green colour of Emeralds.

Enjoy these emerald green foods for our St. Patrick’s day recipe round up.  You can choose from a variety of delicious foods, enjoy!

 

01. SPINACH HUMMUS BY THE URBEN LIFE

SPINACH HUMMUS

02. AVOCADO DEVILED EGGS – BY VIENISTA

AVOCADO DEVILED EGGS

03. CREAM OF SPINACH SOUP BY DR HOW&WHY

BROCCOLI SOUP

04. IRISH SODA BREAD – BY OVENSTRUCK

IIRISH SODA BREAD

05. INSTANT POT IRISH BEEF STEW – BY THE MESSY LITTLE KITCHEN

IRISH POT STEW

06. IRISH STEW – BY CARLA CRUDUP

IRISH STEW

07. TRADITIONAL SHEPHERD’S PIE – BY BISCUITS AND SAVVY

SHEPHERD'S PIE

08. PALEO’S SHEPHERD’S PIE – BY OUR FOOD FIX

PALEO'S SHEPHERD'S PIE

09. CABBAGE, BACON, AND POTATOES BY KARLY’S KULINARY KRUSADE

CABBAGE BACON

10. CARAMELIZED BRUSSELS SPROUTS BY LESHE STYLE

BRUSSEL SPROUTS

11. SHAMROCK LASAGNE MED RICOTTA OCH SPENAT BY ATT VARA VASS

spenat lasagne med ricotta ost

 12. CHOCOLATE STOUT HAMANTASCHEN BY ALMOST KOSHER

IRISH STOUT

13. LUCK OF THE IRISH CUPCAKES BY THE GOOD THE BAD AND THE POOPY

CUPCAKES

14. IRISH CREAM BUNDT CAKE BY LAURENCE MAKANO

IRISH BUNDTCAKE

15. MINT OREO TRUFFLES BY TABITHA TALKS FOOD

OREO TRUFFLES

16. SHAMROCK SMOOTHIES BY RIGHT MEOW OR NEVER

SMOOTHIES

Continue Reading
1 2 3 25