Bonusmammor och biologiska mammor

Bonusmammor och konflikter

För ett tag sedan skrev jag om hur jag upplevde det när mina pojkar fick bonusmammor. (Du kan läsa inlägger här) Att oavsett hur de upplevde mig så hade det allting med mig själv att göra, och ingenting med dem egentligen. 

Men ibland blir det så att det faktiskt har med den andra att göra. När den biologiska föräldern söker konflikter för att förstöra. När det är svårt att släppa sin föräldraroll, och tycka att allting den andra föräldern gör tillsammans med bonusföräldern är fel. När det ska skrikas och allting den nya konstellationen gör är fel. Det är svårt att möta, för det det känns som om många gånger är som att ha att göra med ett trotsigt barn. Man säger nej för att man kan. Man skriker för att man är arg och man beter sig illa för att det någonstans är berättigat. Som att all uppmärksamhet är bra, även det är dåligt. Hur den nya konstellationen än gör blir det fel. Antingen gör man för mycket, eller för lite. Gör fel, säger fel, lägger sig i för mycket, lägger sig i för lite. 

Det finns säkert 101 olika anledningar till ett sådant beteende och alla tar naturligtvis olika lång tid på sig att processa att det finns en ”ny” familj där ens barn ingår. Jag förstår också att det säkerligen mer till konflikterna än som möter ögat. Men det finns fortfarande gränser för vad man orkar med som bonusmamma.

Jag har själv erfarenhet av det och har även en hel del andra bonusmammor runtomkring mig som också känner igen sig. Men det bästa man kan göra är att inte föda monstret. Som i detta fallet inte är den biologiska föräldern, utan den destruktiva relationen. Fastän man går in med goda intentioner och vill medla, göra relationen bra, blir det inte det. 

Konflikterna fortsätter och oavsett vad den nya familjen gör, blir det inte bra. Det blir bara fel. Man ser dessutom inte saker från den andras perspektiv. Man kan inte ändra andra, men kan ändra sitt eget förhållningssätt till både situationen och personen.

Låta föräldrarna vara föräldrar till sina barn. Jag har inte speciellt bra relation till mina bonusbarns mamma. Vi pratar inte med varandra. Det är bäst så just nu.

Men jag vill inte heller lägga mig i le boyfriends och hennes föräldrarskap. Självklart disktuerar vi saker hemma som berör vårt gemensamma liv och jag kan ge min åsikt när det efterfrågas. Men det är inte jag som är förälder till mina bonusbarn.

Faktum är att jag till och med går ut ur rummet om de pratar i telefon med varandra, för det berör deras föräldrarskap. Jag hade själv blivit väldigt provocerat om pojkarnas bonusmammor exempelvis la sig i viktiga beslut som rörde barnen.

Sedan kan jag ofta se saker mer nyanserat för jag befinner mig inte mitt i konflikten även om den påverkar mig. Men i slutändan handlar det inte om min relation, till varken den biologiska mamman, barnen eller le boyfriend. Men det finns också en familje lojalitet som vuxit fram. Jag står i slutändan bakom le boyfriend. Det betyder inte att jag inte säga till om jag tycker att han har fel eller agerat fel, men i slutändan är det honom jag backar upp. Så fram tills att föräldrarna rett ut sin situation med varandra, finns det ingenting att vinna på att ge sig in i den.

Jag blev bara så arg och frustrerad för att jag förstod inte alls vissa saker. Det bästa var att ta mig ut ur situationen. För allas bästa, men framförallt för min egen faktiskt. Det hade varit fantastiskt om alla kom överens, men ibland är det inte så. Tiden läker alla sår, som det så fint heter, och saker brukar bli mindre känslofyllda. Visst finns det föräldrar som inte klarar av att vara i samma rum som varandra. Det är så klart sorgligt, framförallt för barnen, men ibland är det bättre att må bättre genom att undvika konflikter än att konstant bli arga på varandra och bråka. 

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *