Barnen i en stjärnfamilj

stjärnfamilj

Förra veckan hade jag och le boyfriend av olika anledningar lite olika scheman med barnen. Vanligtvis har vi barnen samtidigt och barnfria samtidigt.

Men förra veckan hade jag chans att umgås med mina bonusbarn utan att mina egna var med. Vår lilla cirkus har en tendens att bli väldigt uppdelad när vi alla är tillsammans.

Dels för att tiden jag har med mina barn är begränsad och dels för att det uppstår ganska mycket konkurrens om uppmärksamhet. Mina barn vill ha min odelade uppmärksamhet när vi är tillsammans. Vilket inte alls är konstigt, men det ger också lite spelutrymme att lära känna tre andra barn ordentligt.

Samtidigt som vi vuxna också vill ha varandras uppmärksamhet, som par. Vilket så klart är en utmaning eftersom vi är föräldrar, men inte till samma barn.

Det kan så klart vara en utmaning att vara förälder till samma barn också, men någonstans kanske det finns underliggande regler, hur man gör i sin egen familj. Men man blir inte heller svartsjuk på sina egna barn när de umgås med den andre föräldern. Vilket jag upplever kan vara fallet i en annan konstellation. Naturligtvis är detta ett stort tabu ämne, som också därför är svårt att tackla. Men, som allting annat, blir det större om man inte pratar om det.

Jag har flera i min bekantskapskrets, som pratar om just detta. Att vara svartsjuk på sina bonusbarn, att inte komma först. Så är det ju. Mina barn kommer också alltid först. Men jag tror att utmaningen ligger i att vädra känslorna och acceptera dem. Oavsett hur barnslig man än känner sig, för det gör man. Det hjälper att prata med andra som också lever i liknande konstellationer och känna att man inte är ensam.

För oavsett hur en än känner, finns det aldrig utrymme att ta ut negativa känslor på barnen. Aldrig.

Men så förra veckan släppte ganska mycket för mig i alla fall. Dels för att jag fick chansen att lära känna dem på ett annat plan, att ta mig tid ordentligt, utan att mina barn kände sig åsidosatta. Så jag behövde inte känns dåligt samvete för det. Men dels också för att barnen kommer till mig och pratar och vill ha hjälp med diverse saker. De ser mig som sin extra vuxen.

Relationer tar lång tid att bygga och för mig har det varit viktigt att det har varit på deras villkor. Jag vill inte forcera fram någonting. Tvärtom, jag backar gärna. Men jag är också konsekvent. Jag gör ingenting som går över min egen integritet och jag har full respekt för deras. Vilket nu också gav oss en nivå där vi kunde vara föräldrar tillsammans på ett sätt.

När orken tog slut för den ena, tog den andra över. Mitt problem har varit lite att jag inte vill säga ifrån eller ta plats, men så insåg jag att det är precis det jag måste göra. Jag gör det med mina egna barn och måste jobba på att låta le boyfriend ta plats i vår konstellation också.

Att prata om vad som är viktigt. Vilka förhållningssätt kan jag inte rucka på och vad är det som bara är rent principiellt? Inlärda beteenden som egentligen inte är viktiga, men som finns där ändå.

Att våga prata om allt. Alla ”fula” känslor.

Jag blir så i alla fall, att ju mer jag inte får prata om någonting, desto större blir det. Det växer. Ungefär som äcklig mat i munnen. Man tuggar och tuggar, det växer och en vet att det finns ingen chans att en kan svälja det, men kanske om jag tuggar lite till så går det ner.

Jag är inte artig och jag äter ingenting jag tycker är äckligt för att eventuellt inte såra någons känslor. Jag pratar om dem.

Först med mina nära vänninor som alltid kan återspegla saker rätt och jag kan få ut en första reaktion. Sedan med den det berör, en aningens lite mer diplomatisk.

Relationer är svåra och komplicerade, men de kan också vara helt fantastiska och berikande. Det beror på vad en själv är villig att ge helt enkelt. Som med allting annat.

Men så klart villkorslösa kärleken till ens egna barn finns där, den kan ingen konkurrera med. Men en kan släppa in andra på spelplanen.

Stjärnfamilj

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *