Att inte tycka om sina bonusbarn

att inte tycka om sina bonusbarn

När jag var ungefär fem och ett halv år blev jag min pappas bonusbarn. Jag hade fram tills dess bott själv med min mamma och min mormor.

I ett tidigare inlägg har jag skrivit om min frånvarande biologiska pappa. Jag önskade mig inte en pappa, ännu mindre en jag skulle behöva dela min mamma med. Jag tyckte inte alls om det här nya upplägget i mitt liv.

Det var ingen som frågat mig om jag ville det. Jag vet inte vad han tyckte om upplägget heller. Han säger att han inte hade någonting emot det. Men samtidigt så vet jag också, att oavsett hur ärlig relation man än har, är inte detta ett avslöjande man gärna gör. Men om han ville vara med min mamma så var han tvungen att köpa grisen i säcken så att säga.

Att inte tycka om sina bonusbarn är så otroligt tabu att prata om. Så därför görs det sällan det, öppet. En relation som mer eller mindre är påtvingad borde ju rent logiskt ta tid. Att få bonusbarn är lite som ett påtvingat äktenskap. Från båda hållen. Det man har gemensamt är kärleken till deras mamma eller pappa.

Jag vet inte om det lättare eller svårare att ta in bonusbarn om man inte har egna barn själv. Jag har två egna och de fanns när jag träffade bonusarnas pappa. Men har man inga egna, så slipper man i alla fall konflikter med sina egna barn, för svartsjuka kommer med all förmodan att uppstå.

Även om man själv inte gör någon skillnad på sina egna barn och bonusarna kommer de själva med stor sannolikhet uppleva att det ändå är så. Jag tror att det är oundvikligt. För att det är så lätt att tolka in sina egna känslor i olika situationer.

Så om man inte tycker om från början, kan det komma med tiden? Det är jag helt övertygad om. Man vänjer sig, växer ihop och skapar gemensamma minnen.

Min pappa, älskar mig. Det vet jag. Jag visste inte alltid det, för jag kände inte det var så. Han hade troligtvis en utmaning i att gå från ungkarl till att vara del i en familj, som redan fanns. Han fick anpassa sig efter oss. Det hade också varit väldigt konstigt om han från första stund älskade mig villkorslöst. (Även om jag var oerhört charmig.)

Storebrors fd bonuspappa tyckte inte om honom från början. Han visste inte vad som förväntades av honom, hur han skulle agera och hur han överhuvudtaget skulle kommunicera med ett barn. Nu tycker han om honom, väldigt mycket. Det har varit en resa, som slutade i att de nu är för evigt knutna till varandra genom lillebror. De ses fortfarande, trots att vi inte lever ihop. För att de vill träffa varandra.

Jag tyckte inte om mina bonusar när jag först introducerades in i deras liv. Jag tyckte inte illa om dem, men jag tyckte heller inte om dem. Jag accepterade och respekterade dem. Men det var en långsam och inte helt självklar process. Dels är jag är inte jätte förtjust i bebisar generellt. Lillebror hade precis kommit ur sin bebis period när en ny började. Detta i form av le boyfriends yngsta, som vid det tillfället var en bebis. Dels för att det på det, fanns två flickor nära i ålder som bråkade väldigt mycket. Dessutom var de på lillebror och försökte bestämma över honom. Mina pojkar bråkar sällan och ljudnivån är väldigt låg när det är vi tre. Det var mycket att processa.

I gengäld så hade le boyfriend det också svårt med både storebror och lillebror. De var helt ointresserade av honom och barnen han förde med sig i vårt liv.

Efter att ha gått som katten kring het gröt pratade vi om det. Vi lyfte frågan med varandra. Det är självklart fruktansvärt för en förälder att höra att alla inte är tagna av ens barn på samma sätt som man själv är. Men jag skulle vilja påstå att det är ännu mer fruktansvärt om dessa känslor får gro i tysthet och skammen kring känslorna äter upp en. Genom att prata om det kom vi varandra närmare. Vi kunde lyfta personlighetsdrag hos varandras barn som också yttrande sig i att vi helt enkelt uppfostrar våra barn olika.

Men när vi lyfte locket kom också lättanden. Med lättnaden kom kärleken. För den var inte längre krävande. Det var ingen av föräldrarna som krävde kärlek till sina barn från den andra. Ingen som fördömde en eventuell avsaknad. Då fick den plats att växa. Självklart har vi alltid respekterat varandras barn och varit en extra vuxen i deras liv. Men med tiden har de också fått en självklar plats i hjärtat.  

Du kanske också gillar

2 kommentarer

  1. Hej! Har läst härinne ett tag och idag tänkte jag att det var på tiden att jag lämnade ett spår efter mig. Jag kan inte relatera till livet i en stjärnfamilj, men jag vet ju att det är vanligt och genom din blogg får jag en inblick i det livet. En inblick som känns så ärlig, genuin och mogen. Uppskattar verkligen dina inlägg. Ville bara ge dig lite cyberkärlek. Heja dig, jag tycker du är stark! Och modig i din ärlighet.

    🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *