adhd & skolan

Barn som märks

Igår fick vi fick mail från storebrors skola om hans medicinering. Där specialpedagogen trycker på vikten av han får sin medicin. Jag gick i taket. För det första har skolan tryckt så otroligt hårt för att vi ska medicinera honom att det vi har känt att det har gått över gränsen för vad som är ok från skolpersonal att tycka.

Men storebror fick bestämma själv och han ville prova. Det har funkat relativt bra. Vissa dagar är bättre än andra, precis som för alla andra. Med eller utan diagnos.

Men så förutom att trycka på att vi ska medicinera vår son, vad gör skolan för att underlätta för honom? Ingenting. Vi upplever det så i alla fall. Medicinering är inte magisk lösning på alla problem. Det är verktyg för hans hjärna, att kuna sortera alla intryck. Men med det behöver visuella hjälpmedel för att kunna planera sin dag, förbereda sig för alla olika moment och framförallt att ge en instruktion i taget. Bryta ner alla uppgifter i små. Detta är viktigare än själva medicineringen.

 

Jag fattar, mitt barn och alla andra som inte passar in i skolans värld är ett problem. De kräver mer av sin omgivning och de kräver kreativa lösningar på saker. Men gör inte alla barn det egentligen? Skollagen säger att skolan ska möta individens behov, diagnos eller inte diagnos.

Men alla dessa resurser, eller brist på resurser. Men det finns inte en malls om passar alla. Om vi inte lägger ner tid och resurser på våra barn och vi inte respekterar deras olikheter hur förväntar vi oss att de ska bli toleranta och förstående vuxna?

Mitt barn är full av kreativitet, outside the box tänk och full av liv. Men samtidigt så kräver han mycket struktur, att saker är på samma sätt och faktiskt en lugn miljö. Vilket jag skulle misstänka alla barn mår bra, men vissa kanske extra mycket.

Jag mår också mycket bättre av struktur i min vardag och planering är a och o för att få min vardag att fungera bra.

Så hur tänker vi när klasserna blir större och större, elever med diagnoser fler och fler, lärarna har mindre befogenheter och resurserna mindre och mindre. Alla lider av detta. Alla.

Men att skuldbelägga föräldrar att vi inte gör tillräckligt och skuldbelägga barn för att de är annorlunda är absolut ingen lösning på problemet.

Det är inte så att vi föräldrar blundar för våra barns problem. Tvärtom, det är därför vi antagligen också har kämpat för en diagnos.

Men samarbeta, fråga och var nyfiken. Skuldbelägg inte och få oss inte att känna att våra barn inte är välkomna på det viset som de är. De kan inte rå för sina funktionsnedsättningar och gör allting för att passa in. För barn vill sällan vara annorlunda än alla andra.

Du kanske också gillar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *